emmaivarlden

Jaha, nu sitter man här och tänker igen. Ibland blir man bra trött på sig själv och alla tankar som snurrar omkring där uppe i trädkronan. Bara i korta stunder landar man och det nästan är som man upplever verkligheten, men sen far man genast iväg upp igen. Jag har en tendens att liksom blåsa iväg och känna en panik över att jag inte är som alla andra. Men det ska man ju inte vara! får jag påminna mig själv. Det är också lätt att tänka att man går miste om personer som skulle gilla en mer om man var på något annat vis, men då är det inget att gå miste om, kan man ju tänka då. Men ibland måste väl alla känna att man inte riktigt är 100 i sig själv? Det är synd att det är så lätt att glömma. Jag gillar ju mig själv! Men ibland kan man stöta på någon som känns helt lysande och perfekt, och i mitt fall är det då när det är någon som inte är lik mig som jag liksom kommer att tänka på att jag borde vara mer så. Säkerligen händer det att man träffar någon som är lik än själv, som man tycker är störtskön! Men den tanken är inget som fastnar. Det är ju typiskt!!

Har också börjat fundera, och såklart, även få panik (för det har jag ju ofta i lill-kroppen) att fatta fel beslut. Varför känns aldrig något bara rätt? Ena dagen vill man det här, och andra det där. OSV OSV

Min käraste vän Erika sa precis en sån förträffligt bra sak. Hon sa att man skulle behöva stoppa undan alla känslor i en burk, och ta fram dom ibland, och typ smaka på dom. För att minnas hur det kändes. Det är något jag faktiskt kan då och då. När live tär riktigt good kan jag verkligen snaska i mig känslan och ha kvar den där bak i lill-huvvet för att sen ta fram dom och smutta på't.